Köpte billigt kålhuvud för ett tag sen och idag gjorde jag kåldolmar, 13 stycken blev det, det blir morgondagens middag! Resten av kålet blir pizzasallad, men det blir ett projekt imorgon.

Till Jocke Lindström som öppnade upp hallen och kom förbi med full hockeyutrustning i lördags efter att skolan blivit inställd för andra gången. Guld värt! Du gjorde vår sons dag till en av de bästa!

Faster Jossan tog Liam och Elias på bio och mat i uppsala. Vi ville göra nåt kul även för de andra två så vi åkte till Gimo simhall. Hampus var som fisken i vattnet medan Leia var mer reserverad men efter en halvtimmes doppande med fötterna i vattnet var även hon i fastklamrandes vid mig, hon tyckte dock att det var för blött.. Vi hade iaf en trevlig dag, tack till alla inblandade! Och stort tack till Jossan som gjorde killarnas dag bäst! Just nu sitter jag och laddar upp bilder till ett bildmaraton så se upp kära vänner, nu får ni bjuda på er själva! Hoppas ni får en fortsatt mysig fredag!

Snygga syrror!                     Liams maskeradkalas

Femkamp!                                     Gruppbild!

Claudio o Sammy sångduell!              Sammiiiii

Claddan med bärsan!         Love is in the air..

Bästa systrar!                           Kärlek!

Syskonkärlek!                         Finaste IA o Sammy!

......                                            Jobbarpolare!

Femkamp!                                 Sötaste!

Själsfränder                            Moppemusche?

Schlager is da shit!               Mari som höggravid!

Finns ett ord för detta..    Dansa...Pausa!

 Twister                                     Njutande

Systrarna Broberg               Grattar genom att hissa

Bästa kompisarna               Syskonen Björkman

Jossan, Krille och..             Vuxna kan också leka!

Björn...?

En trött och en Jossan...     Schnygg..

Singstar!!!!!!!                      På sjökrogen o lite vinglig?

ÖL! Behöver jag säga mera?

Så kul att gå genom gamla kort och så kul att kunna dela dom med er, att folk kan bjuda på sig själva! ;-)

Det var mitt för idag, gonatt!

Nu har jag pratat med läkaren som var med under hela Elias resa, han tyckte att vi skulle avvakta och om det kommer fler knölar, boka tid för biopsi under narkos, för skulle han remittera till en dermatolog, skulle de göra biopsi direkt under lokalbedövning och han tyckte inte att det var bra när han är så liten. Jag höll med och nu är det bara att avvakta och se om det dyker upp fler. Den han har nu har vuxit sen igår och smärtar men stör honom ändå inte avsevärt i dagliga livet. Vi är just nu inne på att det kanske är fettknölar ändå, nåt vi var inbe på redan från början. Jag både vill och inte att han ska få fler, jag vill ju inte att han ska ha ont men jag vill ändå veta en gång för alla vad det är!

Nu har jag pratat med bonken och de skulle diskutera fallet på ronden och återkomma vid tretiden. Nu drar karusellen igång igen..

För er som inte vet vad som hänt det senaste året eller inte vet allt tänkte jag nu berätta om Elias långa resa fylld av ovetskap, oro och speciellt Elias tuffa kamp mot jobbiga protagningar och smärtsamma knölar. 

Det är ett tag sen så nu orkar man titta tillbaka och skriva om det utan att det som varit tynger en, nu är det en oviss framtid igen och största anledningen till att jag vill berätta är att vi förmodligen kommer vara med om ännu en resa på oviss tid.. Välkomna att läsa om ni orkar..

**************************************************
**************************************************
*

Den 30:e september för nästan precis ett år sedan, klagade Elias över ont uppe på bröstet, när vi kollar känner vi en knöl, ca en cm stor precis intill nyckelbenet, vi tänker att det måste vara något bett av nåt slag eller liknande. 

Dagarna gick och på söndagen den 1:a oktober hade han fått många fler knölar på bålen och de andra han fått tidigare hade blivit större, de var dessutom så smärtsamma så man inte ens fick krama om honom..

På söndag eftermiddag  ringde jag då upp till vårdcentralen och bad om att få komma upp direkt, jag fick en tid redan på måndagen på barnspecialistmottagningen. 

Måndagen den 3:e oktober åkte vi alltså upp med honom och fick träffa barnspecialistläkaren, som kände på honom och undersökte, vi fick dessutom gå till lab för att ta blodprover.

Hon trodde att det var allergi och gav honom mediciner mot det som han skulle ta redan samma dag.

Läkaren skulle ringa på onsdagen ca kvart i elva men ringde redan runt halv nio tiden och berättade att Elias blodprover inte såg bra ut, de misstänkte antingen leukemi eller lymfom och vi skulle åka direkt till Akademiska, till barnonkologen (bonken). 

Jag bröt ihop totalt och ramlade ihop på altanen, tårarna forsade och alla värsta tänkbara bilder dök upp i huvudet, var våran fina son cancersjuk... Jag lyckades ringa mannen och mellan tårarna pressa fram vad läkaren hade sagt.

Detta var första dagen som han började åka buss till jobbet, så hans far skjutsade hem honom, vi ringde efter barnvakt till de andra.

När mannen skulle klä på honom och kramade om han, skrek han till att det gjorde ont, då var jag tvungen att gå ut från rummet för då såg jag att det var nära för mannen att även han skulle bryta ihop.. Hur skulle vi klara detta..

Vi kom fram till Uppsala, det enda Elias visste om var att läkaren ville titta på hans onda knölar för att få honom frisk igen. Hissen öppnades och vi läste "BARNONKOLOGEN" på skylten utanför, alla var jättetrevliga MEN det var som att de visste att han var sjuk, de visade oss runt på avdelningen, tvättmaskinen, att man kunde bli masserad på onsdagar, köket, att man kunde ha med sig egen mat och fick egna fack.. De kramade om oss och lugnade oss med orden att allt kommer bli bra och den sjukdomen är botbar osv.. Men lugnare blev man inte, man blev bara ännu mera orolig och rädd, våran son var ju inte sjuk!

Vi fick ett tillfälligt rum som blev vårat under vistelsen och läkaren började att undersöka Elias, klämde och kände, lyssnade och tittade, Elias har alltid varit en tuff liten kille som alltid tar för sig och är inte rädd för att prata med främlingar, så han la sig på sängen med händerna under huvudet och lät läkaren undersöka utan protester.

De tog även en massa prover nere på labbet på i stort sett allt man kan tänka sig, han fick göra ultraljud på en knöl och röntgen på organen i kroppen eftersom tex levern kan bli förstorad vid en leukemi..

Allt såg bra ut och inga konstigheter, de gick även efter hans allmäntillstånd, han var pigg, glad och han som älskar mat, glufsade i sig även sjukhusmaten och tyckte att det var gott.

Dagen efter på torsdagmorgon gjorde han benmärgsprov (för att utesluta leukemi) och biopsi på den största av knölarna nere vid kalsonglinningen, han var superduktig, bara det att hade blivit spruträdd så de fick sätta nålen efter att de sövt honom. Uppvaknandet var sådär, de ringde på mig och då satte jag fart mot uppvaket, det värsta som kunde hända var att han vaknade upp utan mig, jag satt där i cirka tjugo minuter när han började vakna till, ni som känner Elias vet att han är riktigt tjurskallig när det sätter i, så han satte sig upp, vägrade lägga sig på kudden fast han vinglade så han höll på att ramla ur sängen, han ville inte ha en Piggelin glass, han satt bara där i sängen med armarna i kors och så arg ut. När vi kom upp på rummet, ville de att han skulle dricka och äta nåt innan de tog bort nålarna, han totalvägrade! Till slut fick vi i honom en flaska välling och efter det lossnade det och han åt och drack en massa. Då tog de bort nålarna och vi fick bege oss hemåt. Det var så jobbigt den dan att se honom bara ligga på soffan och vi fick knappt röra honom eftersom han hade ont överallt, det var som att han blev sjukare av att vara på sjukhuset.

Fredagen den 7:e oktober fick vi svar på benmärgsprovet vilket inte visade något.

Onsdagen den 12:e oktober skulle vi få svar på biopsin, men jag fick ringa på torsdagen eftersom de aldrig ringde upp, vi fick svaret att det visade på höjt antal vita blodkroppar och de skulle skicka provet till experter utomlands för att få svar på varför och vad det var.  Det var jobbiga veckor av väntan, när de äntligen ringer på fredagen den 21:a oktober och berättar att experterna TROR att det är en leukemi. Det var fasansfullt att höra, han kanske hade cancer trots allt, han var sjuk inuti kroppen men inte utanpå, hur skulle han stå ut med alla prover, nålstick, behandlingar, att tappa sitt fluffiga hår, läkarbesök osv osv, alla tankar for genom skallen.. skulle han överleva detta, det var fruktansvärda tankar och det gick inte en dag utan att man bröt ihop.

Vi åkte in till Ackis den 24:e oktober och tog ännu mera prover och diskuterade med läkaren hur vi skulle göra, de funderade på om de skulle göra en ny biopsi eftersom de allergitabletter han fått kunde skymma resultatet.. vaddå skulle han behöva gå genom samma jobbiga undersökning igen.. 

Proverna visade återigen inte på nånting och de beslöt att avvakta med biopsin eftersom de flesta av knölarna även hade försvunnit. Vi skulle till en början ta blodprov en gång per vecka, men fick då göra det i Östhammar.

Den 1:a november åkte vi in till bonken och diskuterade hur det skulle fortskrida, läkaren sa att alla prover såg bra ut utom det första och det enda läkaren funderade över var att experterna hade trott sig se leukemi i biopsin, men han trodde inte på att det var det, isåfall var det en långsamtsmygande, så vi skulle fortsätta med blodprovstagning en gång i månaden och så skulle vi ses igen i mars för att se hur det gått.

Jag frågade även när de skulle kunna utesluta en långsam leukemi och han svarade nångång i mars.. och detta var alltså november, behöver jag nämna hur jobbig den närmaste tiden skulle bli.. Så fort han fick ont nånstans for hjärtat upp i halsgropen, var det ännu en knöl? Så fort han blev snuvig undrade man om det var ett symtom.. 

Tiden gick och vi träffades igen i mars, då beslöt sig läkaren att utesluta leukemi men han visste fortfarande inte vad det var, vilket inte kämdes bra när han ville friskförklara honom och han skulle sluta med blodprovstagning, så jag krävde att han skulle fortsätta med det ett tag till framöver.

Alla prover såg bra ut så till slut friskförklarades Elias.

**************************************************
************************************************ 

Detta var alltså nästan precis ett år sedan våran resa började och nu ikväll upptäckte jag att Elias fått en knöl igen, han har inte haft några sen i mars i början av året och vi trodde på att det var över nu.

Nu kanske ännu en resa tar sin början, eftersom läkaren sa det att vi skulle höra av oss direkt om han skulle få några fler för då skulle de va tvungna att ta om biopsin och alla prover igen.. Blir till att ringa in imorgon till bonken.. Usch det känns inget bra men denna gång får det vara nog, känns just nu som att jag har lite mer skinn på näsan denna gång och nu tänker jag inte ge mig förrän de VET vad det är för fel!! Stackars älskling, inte kul att se dom lida och ha ont.. Hjälp mig att hålla tummar och tår nu för att det är något ofarligt och att det går att lindra hans onda, allra helst få bort det för gott!

Bild på Elias efter biopsi och benmärgsprov för ett år sen.

Elias satt i mitt knä och sa att han hade ont under armen, klumpen i halsen kom tillbaka! Jodå, upptäckte en knöl under armen.. Faan!! Trodde skiten var över nu! Nu blir det att ringa in till ackis igen och föfmodligen blir det hela karusellen om igen med provtagningar, biopsi, benmärgsprov mm mm.. Vill inte igen!! Han har ju så fruktansvärt ont.. Mammas stackars lilla hjärta..