Läste häromdan en artikel om en kille som precis kommit underfund med att han har depression och har gått med det i 15 (!) år! Allt stämde så bra, det hade kunnat vara jag!
Klart att man misstänkt det länge men aldrig riktigt erkänt det för sig själv och andra, varför inte? Varför är det en "skam?"

Jag känner själv att jag vill vara den starka, den som klarar allt, barnen, vardagen, jobb, pluggandet, fritid, skola, dagis, hemmet osv. Att erkänna för sig själv och andra att man lider av depression och inte alls är den där glada och starka tjejen, ser jag som ett misslyckande.

Hur kommer folk se på mig nu, vad kommer de att tänka?
För det första måste jag släppa alla tankar på vad alla andra tycker och tänker, vad de tycker om mig är deras ensak.
Jag måste sluta med att analysera allt in i minsta atom, tills den meningen som kanske lät bra från början får mig att gråta i slutändan.

Att kunna ta och ge komplimanger är för mig jättesvårt och det kommer att ta tid och lära mig det, att tänka att det finns faktiskt personer där ute som faktiskt tycker om mig för den jag är, hur svårt det än är att förstå det.

Jag har en älskad man, fyra underbara barn, ett femte på gång, hus, massa husdjur, underbar familj och vänner som alltid ställer upp.
Men det är nåt som saknas.. Den där lilla känslan av att få vara lycklig, att få le och skratta och verkligen mena det, jag borde väl få vara värd det nångång jag med?

Varför kan jag inte bara få må bra?

...får man en finne i näsan då? För det måste vara ett av djävulens verk ändå! Den sitter så man inte kommer åt att klämma den, det är riktigt smärtsamt så det värker ända upp på pannbenet och näsan känns just nu som Michael Jordans.. Ska man våga titta sig i spegeln imorgon tro..

..Finns nog mer eller mindre i varje förhållande. Och en lagom dos kan nog vara lite charmigt. Blir det för mycket är det fruktansvärt jobbigt att gång på gång bevisa.. Alla offentliga sammanhang blir förstörda för att man kanske pratade för länge med nån, kanske tom råkade titta på en person av det motsatta könet.. Skillnad är väl om den andre gjort nåt för att förtjäna den misstänksamheten? Tillit är bland det viktigaste i ett förhållande och jag tror inte att den svartsjuka personen riktigt förstår hur mycket svartsjuka kan förstöra mellan två personer.. Tankar tidig morgon... Over and out!

Efter alla hade gått på julaftonsnatten, åt jag o F lite julmat innan vi la oss, däribland åt jag av Jansson som hade stått framme ett bra tag på julafton innan jag la in den i kylen, ca 6h därefter blev jag dålig. F åt av den på morgonen och blev dålig några timmar efter.. Barnen åt aldrig nåt av den och dom har inte blivit drabbade.. Peppar peppar.. Kan det vara sån "tur" att det "bara" var en matförgiftning?! Det är så svårt att säga och vi tar ändå det säkra före det osäkra och är isolerade till imorgon då vi är smittfria om det ändå skulle vara en magsjuka! Tur att man har en sån underbar mamma som man skickade inköpslista åt så hon kan handla åt oss! Fick kommentaren senast idag "Tänk om fler tänkte som dig".. Bara av det känner jag att jag gör medmänniskorna en tjänst.. "Behandla andra som du själv vill bli behandlad", känns som ett passande talesätt i detta sammanhang!!

Jag har haft magkatarrskänningar till och från sen hösten-11. I början av detta året fick jag så allvarliga smärtor, kunde inte äta, knappt gå, ligga osv.. Personerna runtom mig blev oroliga, jag stod dubbelvikt mot möbler och gungade ungefär som vid förlossningssmärtor. En morgon fick jag nog och bokade tid på akuten, ska tilläggas att sjukhus när det gäller mig själv kommer jag bara i kontakt med när jag känner mig döende.. De gjorde ett test för att se om det var magkatarr, vilket innebar att jag fick dricka en "shot" med bedövningsmedel, gick det över var det katarr. Det var det värsta jag varit med om, bedövad från läpparna ner till magsäcken, det kändes som att jag skulle dö, jag kunde knappt andas, svälja, jag kollade upp larmknapp så jag snabbt kunde trycka om det så var det sista jag gjorde. Jag överlevde iaf och de konstaterade magkatarr och jag fick utskrivet medicin. Sen dess har jag inte känt nåt, hur skönt som helst från att gått och haft ont från och till dagligen i ett halvårs tid. För ett par dagar sen började jag känna av det igen, illamående och ont i övre delen av magen. Jag är livrädd för att få så ont igen och försöker stressa ner för jag vet att det är största anledningen till smärtorna. Vilket är lättare sagt än gjort just nu, jul med allt vad det innebär, nyår och all planering inför festen i januari.. Det underlättar inte med fyra barn och en handikappad man hemma, huset måste städas, saker ska förberedas inför allt plus alla hundra måsten, papper för barnomsorg måste in, allt inför skolstart ska fixas osv osv.. Skönt efter festen då jag kan koppla av igen.. Men då börjar jag högskolan två dagar senare istället.. Ghaa

Hur kan det bara drabba två? Kan vi ha sån tur? Kommer det att komma snart? Kommer jag kunna sova ordentligt? Såna tankar far genom mitt huvud just nu.. Kan vi ha sån tur att magsjukan bara drabbar två av sex.. Varför inte bara tänka positivt, det kanske bara var en lindrig sort denna gång? Vi kanske blivit av med skiten? Vi har blivit så extremt drabbade förr så varför ska inte vi få det lite lättare nu? Gaahh blir galen inombords på mina tankar.. Vi kommer förmodligen inte lätt undan som vanligt under vinterhalvåret så varför nu?! Varför kan jag inte bara stänga av hjärnan och försöka leva normalt..

Det här med fobier.. Alla har garanterat någon/några fobier och jag tänkte dela med mig av mina.. Fötter! Är en stor fobi jag har, jag skulle aldrig låta nån utöva fotmassage på mig än mindre göra det själv på någon, spelar ingen roll hur "vackra" fötter en person har, de är ändå äckliga.. Jag har alltid haft svårt att gå barfota i ex badhus (tack älskade syster för de underbara "badtofflorna" jag fick), får halvt panik när barnen varit barfota på dagis när jag kommer och hämtar, än värre på lekland... Halsen! Att svälja tabletter har jag svårt för, nästan kräks av bara tanken på halsprov, ja ni kan ju bara tänka att göra "det" är en stor uppoffring från min sida.. Bananer.. Bara att äta det offentligt sätter press, hur äter man en banan snyggt.. Smaken är jag inte förtjust i (kan ha nån koppling med att förr gjordes pencillin i banansmak), ska jag kunna äta en banan ska den vara nästan grön.. Vatten.. Har alltid drömt mardrömmar om vatten sen jag var liten, att drunkna osv, jag kan fortfarande inte bada i sjön, tycker att det är obehagligt, dels för att jag inte ser vad som finns "down under" och dels för alla fiskar, småkryp osv vilket resulterar i att när jag väl kommer i så pass långt ( vilket inte händer ofta) sparkar vatten för glatta livet i hopp om att de levande ting ska bli livrädda och inte komma i närheten av mig.. Sen har jag småfobier som att sova i sovsäck ger mig klaustrofobi, mörkret gör att jag till slut skrämmer upp mig själv så jag springer som om jag hade en mördare efter mig, att titta upp i badrumsspegeln och se någon bakom mig osv osv.. Men kalla mig inte psykisk sjuk för jag har inte fått en diagnos än och att jag just nu läser ämnet gör det inte bättre.. Jag är bara kanske lite fegare än normalbefolkningen.. Vore kul o höra om era fobier!

Fick reda på nu ikväll att min man ska spela bortamatch mot Gimo imorgon.. Delade känslor.. När jag var liten stod jag där och hejade på min pappa och självklart ska det bli kul att ta dit mina barn att heja på sin pappa (Elias förvånade uttryck idag att det inte var en träningsmatch). Det är ju lite häftigt att jag stod där för x antal år sen och skrek "heja pappa" samtidigt... Vad gör man om han blir skadad osv.. Hur går det med jobbet, inkomst.. Nej vi får hoppas han håller sig undan pucken så vi slipper det! 19.00 Gimo ishall imorgon.. Gonatt!