Elias hade sin första ridlektion igår, vilket gick kanon och han tyckte att det var jättekul! Det var teori första halvan, kanon, så han fick se hur man sköter om hästen. Sen var det lite ridning med balans och lite travning.
Han längtar till nästa lektion!

Idag var det dags för de två minsta att rida,de älskade lektionen då de fick öva på halt och skritt, de tyckte att det var jättekul att trava, Leia satt och skrattade under hela tiden. Så stolt över mina små duktiga ridbarn!

Imorgon är det jag som ska rida, provrida ett fullblod, jag har inte suttit på en häst på ca femton år så är skapligt nervös men det ska bli så kul!
Rida hur mycket jag vill, underbart!
Känns det bra, så ska vi rida "på riktigt" på måndag kväll!
Spännande!

Uppdaterar om hur det går sen!!

Kort: Elias på hästen igår!

Läste häromdan en artikel om en kille som precis kommit underfund med att han har depression och har gått med det i 15 (!) år! Allt stämde så bra, det hade kunnat vara jag!
Klart att man misstänkt det länge men aldrig riktigt erkänt det för sig själv och andra, varför inte? Varför är det en "skam?"

Jag känner själv att jag vill vara den starka, den som klarar allt, barnen, vardagen, jobb, pluggandet, fritid, skola, dagis, hemmet osv. Att erkänna för sig själv och andra att man lider av depression och inte alls är den där glada och starka tjejen, ser jag som ett misslyckande.

Hur kommer folk se på mig nu, vad kommer de att tänka?
För det första måste jag släppa alla tankar på vad alla andra tycker och tänker, vad de tycker om mig är deras ensak.
Jag måste sluta med att analysera allt in i minsta atom, tills den meningen som kanske lät bra från början får mig att gråta i slutändan.

Att kunna ta och ge komplimanger är för mig jättesvårt och det kommer att ta tid och lära mig det, att tänka att det finns faktiskt personer där ute som faktiskt tycker om mig för den jag är, hur svårt det än är att förstå det.

Jag har en älskad man, fyra underbara barn, ett femte på gång, hus, massa husdjur, underbar familj och vänner som alltid ställer upp.
Men det är nåt som saknas.. Den där lilla känslan av att få vara lycklig, att få le och skratta och verkligen mena det, jag borde väl få vara värd det nångång jag med?

Varför kan jag inte bara få må bra?

Hampus o Leia är såå duktiga på ridlektionerna och dagens balanslektion gick som en dans eftersom dom har fördelar att de gått på voltige.
Det märks att de älskar hästar och ridning!

Elias var med till stallet idag och efter det pratade han också om att han ville börja rida. Hästis som de andra går på var fullt men får veta imorgon om han kan börja på nybörjarridningen som är på fredagar istället.

Älskar att jag fått 3/4 barn intresserade av hästar, älskar att tillbringa tid i stallet!

http://ettnyttliv.com/2014/03/10/bar-udda-sockar-den-21-mars/

Idag hedrar vi downs syndrom genom att bära omaka strumpor, gör det ni också!

Ungarna har hunnit gå i skolan efter lång tids sjukdomar som löst av varann.. Nyss vaknade sonen och var illamående.. Jag som alla andra avskyr magsjukor, men får en inre panik så fort nån har ont i magen eller är illamående, mitt psyke klarar inte av magsjukor, inte ens ordet magsjuka..

Vi har klarat oss från dom än så länge och jag hoppas innerligt att detta illamående beror på nåt annat! Ligger nu iaf nerbäddad bredvid sonen o kollar på svampbob.. Gissar på dålig sömn inatt..

Undrar lite vad jag gett mig in på.. Men är man heltidssjukskriven, alltså för dålig för arbetet, vill man ha nåt annat o pyssla med och trappen som jag funderat över i några år nu, ska få en makeover och det bästa är att jag kan dona lite då och då, så mycket jag känner att jag orkar.

Har börjat riva bort mattorna, de fula bruna mattorna ska väck! Även hyvla av kanterna på listerna. Har sex trappsteg kvar.
När det är klart, är det dags att börja måla men det blir ett senare projekt. Funderar på ett svart trappräcke och svarta mattor mot vit trapp, blir nog kanon när det är klart!!

Jotack jag överlevde 24h mätningen utan att slita av mig maskinen (vilket va nära ett antal ggr)
Vaknade varje gång den pumpade upp för att mäta och ibland misslyckades den och gjorde då om proceduren tre ggr efter varann.. Behöver jag tala om att sömnen inte var den bästa..

Resultatet var "sådär", hyfsade siffror och lite stegringar under dygnet, ingen medicinering kommer att sättas in i dagsläget utan blodtryckskontroll en gång i veckan för att ha det under kontroll. För även om det var hyfsat nu, kan det stiga mera ju längre graviditeten fortskrider..

Nu till huvudvärken, läkaren tyckte inte att det var bra att jag äter så mycket smärtstillande som jag gör, så jag skulle trappa ner.. Mmm får se om man kommer upp ur sängen i fortsättningen..

Var lite spänd i nacken och misstänkt överrörlighet (?)
Neurologiska undersökningar ua, men kommer ändå få en remiss till neurologen för vidare och noggrannare undersökning..
Överhörde misstanke om trombos osv.. Nej, dags att sluta tänka överhuvudtaget, det som kommer det kommer.

Ska gå på kontinuerlig behandling hos sjukgymnast för smärtlindring med tens och akupunktur.
Blev sjukskriven till 22/4 då vi bokade in ett nytt läkarbesök, men hon sa redan nu att jag blir sjukskriven till jag kan ta ut havandeskapspenning.

Hon trodde inte ens att jag skulle kunna komma tillbaka till jobbet på heltid efter graviditet och mammaledighet..
Bara inse, denna kropp är gammal och förbrukad..
Det här var inte vad jag hade planerat..

Akuten med dottern, spräckt trumhinna och antibiotika i fem dagar slutade det i.