Jag har alltid tänkt för mycket på allt jämt så det bästa sättet för mig att skingra tankarna och tänka på annat har varit att städa, så nu kan jag lova att hela nedervåningen är skinande ren, har legat på alla fyra och skrubbat vinklar och vrår! Övervåningen kvar men nu middag!

Har fyra helt underbara barn som jag vill allt väl, har ett jobb och inkomst, har en familj som alltid ställer upp och älskar mig för den jag är. Men varför mår jag så dåligt? Jag är inte Therese längre, jag känner mig fången i min egen kropp. Är inte jag värd att få må bra? Är det inte min tur snart? Känns som att jag står så nära branten på väg att ramla ner.. Det enda jag önskar är att få vara lycklig men varför är det så svårt?