Läste häromdan en artikel om en kille som precis kommit underfund med att han har depression och har gått med det i 15 (!) år! Allt stämde så bra, det hade kunnat vara jag!
Klart att man misstänkt det länge men aldrig riktigt erkänt det för sig själv och andra, varför inte? Varför är det en "skam?"

Jag känner själv att jag vill vara den starka, den som klarar allt, barnen, vardagen, jobb, pluggandet, fritid, skola, dagis, hemmet osv. Att erkänna för sig själv och andra att man lider av depression och inte alls är den där glada och starka tjejen, ser jag som ett misslyckande.

Hur kommer folk se på mig nu, vad kommer de att tänka?
För det första måste jag släppa alla tankar på vad alla andra tycker och tänker, vad de tycker om mig är deras ensak.
Jag måste sluta med att analysera allt in i minsta atom, tills den meningen som kanske lät bra från början får mig att gråta i slutändan.

Att kunna ta och ge komplimanger är för mig jättesvårt och det kommer att ta tid och lära mig det, att tänka att det finns faktiskt personer där ute som faktiskt tycker om mig för den jag är, hur svårt det än är att förstå det.

Jag har en älskad man, fyra underbara barn, ett femte på gång, hus, massa husdjur, underbar familj och vänner som alltid ställer upp.
Men det är nåt som saknas.. Den där lilla känslan av att få vara lycklig, att få le och skratta och verkligen mena det, jag borde väl få vara värd det nångång jag med?

Varför kan jag inte bara få må bra?