..av bloggen är det faktiskt, att kunna skriva av sig.. Så försöka att ta tag i o börja blogga igen, utan press på att jag måste, hade jag tänkt!

En del har ju hänt sen senaste inlägget, bla att vi nu är fembarnsföräldrar, den trettonde augusti tittade en liten pojk ut, som fick namnet Oliwer.
Syskonen är så duktiga och hjälper till både hemma och med lillbrorsan!
Visst är det mycket jobb! Hinner knappt gå på toaletten, drunknar i leksaker och tvätt, men skulle lätt aldrig byta ut mitt liv mot nånting!

Sjukgymnasten var först ut, efter lite tester och klämma, trycka, fick jag diagnosen foglossning + onda muskler runtom, just för att jag går och spänner mig när jag har ont av foglossningen.
Kommer att testa på både akupunktur en gång i veckan och även låna hem tens som smärtlindring. Återbesök om två veckor.

Sen till gimo och barnmorskan för bt, det låg bra nu och det märker jag även på att huvudvärken släppt nu och hon såg på mig att jag mådde bättre. Återbesök om två veckor igen, innan läkarbesöket.

Imorgon far vi till uppsala för rutin ul, lika spännande varje gång.
Hoppas på att bebis är helt frisk.
Tänkte även fuska och fråga om kön :)
Så nu hopp i säng så man orkar med morgondagen!

Våran Timon hade igår varit borta i en vecka, det är inte likt honom så jag började ringa runt till veterinärer och gjorde även en polisanmälan, för även om det hänt honom nåt vill man ha hem honom.

Veterinären mittemot oss reagerade på att det var ju deras kompis som ofta brukar vara hos dom, sola och ligga i deras hundkoja.
Vi beslöt att ta vändan runt och genom Jokab. När vi kom in på området, fanns det hundratals olika containrar och vi började ropa på honom, tyckte vi hörde nåt svar, såg en svart katt stå på ett grustag och trodde det var den som lät, men det fortsatte och när vi närmade oss en stor, ca två meter hög container blev jamandet tydligare, F klättrade upp och fick syn på Timon därnere!

Har aldrig hört ett sånt fasansfullt jamande, det var så uppgivet, ännu värre när han fick se oss, riktigt dödsångest. Det fanns en öppning på ena sidan men den hade inte blivit öppnad på så länge att det inte gick och öppna, skulle vi klättra ner till honom skulle vi inte lyckas komma upp, alldeles för sluttande och höga kanter, att inte lyckas rädda honom och höra hans skrikande, det kommer förfölja mig länge.

Jag ringde Jokab, eftersom det var deras container, stängt.. Ringde larmcentralen, men de åkte inte ut på såna ärenden.
Sprang till slut in till Nobina och hittade på tre busschaufförer som jag bad om hjälp och de följde med, med en stege och med hjälp av den lyckades vi rädda vår älskade katt!

Han hade magrat lite, annars verkade han vara vid god vigör. Han tyckte att det var skönt att bli buren hem.
Han fick lite blötmat under kvällen, på inrådan av veterinären, så han skulle få i sig lite vätska med. Han gick och drack ur toan efter det :)

Imorse när jag väckte pojkarna låg han helt utslagen och reagerade inte ens. Han har fortfarande inte kommit upp, men klart att han är trött.
Ett hellyckligt slut och så tacksam för att vi hittade honom, tack vare veterinärens tips, barnen som tokropade efter han och de tre supersnälla busschaufförerna som hjälpte till!
E sa efter att hans hjärta sprack när Timon försvann men nu var det helt igen <3
Har även kontakt med veterinären nu efter om det skulle hända nåt med honom såhär i efterhand och det känns tryggt!

Nu i efterhand börjar alla "tänk om" att smyga sig på..
Tänk om vi inte gått där, om vi inte ropat, inte hört han, de slängt grejer där i eller forslat bort containern..
Man ska inte tänka så mycket utan bara vara glad att familjen är hel igen och att han mår bra!
Även en katt är en familjemedlem och det har varit en tuff resa!

Elias hade sin första ridlektion igår, vilket gick kanon och han tyckte att det var jättekul! Det var teori första halvan, kanon, så han fick se hur man sköter om hästen. Sen var det lite ridning med balans och lite travning.
Han längtar till nästa lektion!

Idag var det dags för de två minsta att rida,de älskade lektionen då de fick öva på halt och skritt, de tyckte att det var jättekul att trava, Leia satt och skrattade under hela tiden. Så stolt över mina små duktiga ridbarn!

Imorgon är det jag som ska rida, provrida ett fullblod, jag har inte suttit på en häst på ca femton år så är skapligt nervös men det ska bli så kul!
Rida hur mycket jag vill, underbart!
Känns det bra, så ska vi rida "på riktigt" på måndag kväll!
Spännande!

Uppdaterar om hur det går sen!!

Kort: Elias på hästen igår!

Läste häromdan en artikel om en kille som precis kommit underfund med att han har depression och har gått med det i 15 (!) år! Allt stämde så bra, det hade kunnat vara jag!
Klart att man misstänkt det länge men aldrig riktigt erkänt det för sig själv och andra, varför inte? Varför är det en "skam?"

Jag känner själv att jag vill vara den starka, den som klarar allt, barnen, vardagen, jobb, pluggandet, fritid, skola, dagis, hemmet osv. Att erkänna för sig själv och andra att man lider av depression och inte alls är den där glada och starka tjejen, ser jag som ett misslyckande.

Hur kommer folk se på mig nu, vad kommer de att tänka?
För det första måste jag släppa alla tankar på vad alla andra tycker och tänker, vad de tycker om mig är deras ensak.
Jag måste sluta med att analysera allt in i minsta atom, tills den meningen som kanske lät bra från början får mig att gråta i slutändan.

Att kunna ta och ge komplimanger är för mig jättesvårt och det kommer att ta tid och lära mig det, att tänka att det finns faktiskt personer där ute som faktiskt tycker om mig för den jag är, hur svårt det än är att förstå det.

Jag har en älskad man, fyra underbara barn, ett femte på gång, hus, massa husdjur, underbar familj och vänner som alltid ställer upp.
Men det är nåt som saknas.. Den där lilla känslan av att få vara lycklig, att få le och skratta och verkligen mena det, jag borde väl få vara värd det nångång jag med?

Varför kan jag inte bara få må bra?

Hampus o Leia är såå duktiga på ridlektionerna och dagens balanslektion gick som en dans eftersom dom har fördelar att de gått på voltige.
Det märks att de älskar hästar och ridning!

Elias var med till stallet idag och efter det pratade han också om att han ville börja rida. Hästis som de andra går på var fullt men får veta imorgon om han kan börja på nybörjarridningen som är på fredagar istället.

Älskar att jag fått 3/4 barn intresserade av hästar, älskar att tillbringa tid i stallet!

http://ettnyttliv.com/2014/03/10/bar-udda-sockar-den-21-mars/

Idag hedrar vi downs syndrom genom att bära omaka strumpor, gör det ni också!