Elias är i nån fas just nu, där han är väldigt orolig för döden, att vi ska försvinna eller bara åka hemifrån, vi får inte gå nånstans utan att säga till, han följer varje steg vi tar och blir jätteledsen om han inte vet vart vi är hela tiden.. Vilket även yttrade sig idag vid dagislämningen. Jag lämnade och gjorde samma procedur som varje morgon, kram puss och vinkade i fönstret. Jag kom till bilen när jag hör Elias panikartat skrika MAMMA efter mig! Jag sprang dit och tankarna som for genom huvet var att han hade gjort sig illa eller liknande. Han tokgrät och sa att han inte ville stanna utan följa med mig hem.. Jag gick in med dom och försökte prata med dom att dom kommer ha jättekul och jag kommer snart och hämtar dom igen. Han skrek och grät och höll krampaktigt fast i mig.. Lillebror blev påverkad även han och började gråta.. Förskollärarna försökte och till slut lugnade Elias ner sig och gick in med ena. Då var det jättejobbigt med Hampus istället så den andra läraren fick bära in honom gråtandes. Vi vinkade i fönstret och nu sitter jag och väntar på att de ska ringa från dagis sen tänkte jag springa av mig lite frustration! Ni som varit med om det här vet hur jobbigt det är, det är så psykiskt påfrestande och det känns som man sviker sina barn..